Bara för att du delar med dig till dina vänner om hur du mår, så är det inte säkert att de lyssnar.

Vi lever i en värld som vibrerar av ljud, färg och information – ett konstant flöde av uttryck och impulser som sköljer över oss. Vi skickar hjärtformade emojis, virvlar ut ord på Twitter, överlämnar fragment av våra liv i filtrerade Instagram-bilder, och skriver in vår själs tillstånd i Facebook-statusar. Allt detta i ett törstande försök att skrika ut oss själva till världen. Men frågan vi måste ställa oss är: Är det någon som verkligen lyssnar?

En av våra mest grundläggande längtan som människor är att bli sedda, att bli hörda, att bli förstådda. Vi har ett behov av att lätta våra hjärtan, att skaka av oss viktiga glädjeämnen och sorgens tunga mantel, att kasta ut våra bekymmer och lyfta fram våra segrar. Vi längtar efter att veta att våra känslor, våra erfarenheter, har en plats i världen. Vi förväntar oss att våra vänner – de vi har valt att bjuda in i vårt innersta rum – ska vara de som tar emot vårt eko.

Men bara för att vi ropar ut i tomma rum, betyder det inte att någon fångar upp ljudvågorna. Detta är en sorglig sanning som vi ofta ignorerar eller förtränger.

Våra vänner kan vara upptagna med sina egna melodier, dränkta i sina egna känslostormar. De kanske inte har utrymme att ta in vår sång. Kanske kan de helt enkelt inte relatera till det vi försöker uttrycka. Vissa saker är så djupt personliga, så invecklade, att de endast kan förstås från insidan av våra egna hjärtan.

Vad gör vi då med detta?

Först och främst får vi inte ta det personligt. Det är inte nödvändigtvis ett tecken på att våra vänner inte bryr sig, det är bara en påminnelse om att vi alla är individer, var och en upptagen med sin egen dans.

Sedan måste vi sträva efter att bli våra egna bästa lyssnare. Vi måste lära oss att förstå och acceptera våra känslor, oavsett om någon annan kan höra dem eller inte. Vi behöver hitta sätt att uttrycka och hantera våra känslor själva. Kanske genom att föra dagbok, meditera, söka terapi eller någon annan form av självuttryck som känns genuin för oss.

Därefter, sök stöd på rätt plats. Kanske behöver du en terapeut eller rådgivare, någon som är utbildad för att lyssna och hjälpa. Kanske finns det en stödgrupp, online eller offline, med människor som går igenom liknande strider som du.

Och till sist, låt oss bli de vänner vi önskar att vi hade. Låt oss bli lyssnarna i våra vänners liv, ge dem utrymme att vara råa, ärliga, verkliga. Låt oss skapa en miljö där de känner att de blir sedda, hörda, förstådda. För på djupet vet vi att mänsklig förståelse, empati och öppenhet är det som vi alla innerst inne längtar efter.

Det kan vara skrämmande att möta världen och inse att vi ibland står ensamma med våra känslor, men det är också genom dessa upplevelser som vi kan hitta vår egen styrka. För när vi lär oss att lyssna på oss själva, när vi tar våra egna känslor på allvar och söker stöd på de platser där det verkligen finns, då växer vi som människor.

Så, nästa gång du delar dina känslor med vänner, var medveten om att de kanske inte alltid kan lyssna på det sätt du önskar. Men kom ihåg, det gör inte dina känslor mindre viktiga eller mindre verkliga. Du är värd att bli hörd, och det börjar med att lyssna på dig själv.